I rampljuset: Mimmi Diaz

Med denna tänkta bloggserie "I rampljuset" så vill jag lyfta fram personer som blivit hjälpa utav Bjärke Athletics och de medlemmar som tävlar för Team Bjärke Athletics genom att berätta deras historia i hopp om du skall bli motiverad till en förändring.

Jag hoppas att du i någon utav de här historierna skall känna igen dig och tänka "han/hon är ju precis som jag, nu ska jag också klara det! Nu är det min tur!" 

Först ut i serien den färgsprakande fantastiska Mimmi Diaz som gjort en djupdykning med bravur in i fitnessvärlden på väldigt kort tid trots hinder på vägen och här kommer hennes historia. 

I rampljuset står Mimmi Diaz

Mitt namn är Mimmi Diaz och här kan du läsa min berättelse om hur det hela startade för mig.

Även om jag precis ska fylla 29 år, känns det inte längre än ett stenkast från dagen när jag som 11 åring spelade min första fotbollsmatch med Töffs flicklag. Fotboll var det som gällde på landsbygden där jag bodde, och det tog inte lång tid innan ryktet att jag var en vinnarskalle och inte en så trevlig motståndare, spred sig.  
Jag älskade att spela och jag älskade att vinna, det gör jag även idag men med lite mognare former.

I min familj är vi 5 systrar nen under min uppväxt fann jag till största del intresse i min pappas hobbys även om det var satellitsända boxningsmatcher mitt i natten eller hockeyderbyn.
Mina intressen har nog varit en bidragande faktor till att jag vågat stå ut i mängden för att göra det jag vill och på grund av detta i många fall gå stolt mot könsnormer. 

Fotbollen och innebandyn var det som jag ägnade mig åt under en stor del utav min fritid i tonåren och jag tror att det var förmodligen det som höll mig undan dem mer destruktiva aktiviteter som cirkulerade i trakterna.
I slutet av tonåren började jag jobba på två jobb samtidigt som jag läste till lärare på universitet.
Fotbollen,innebandyn och all annan övrig träning lades åt sidan, inte för att jag ville lägga av men flytten och med den tog nya vanor överhanden.

Eftersom jag varken tränade eller åt hälsosamt den här tiden samtidigt som jag hade vetskapen likt så många andra att risken för diabetes ökar om man inte tränar och konsumerar stora mängder socker så satte jag en dag ett nytt mål att börja med att komma igång träningen igen. 
Det som var lättast för mig just då var att följa med min pojkvän till gymmet för att springa på löpband.
Jag blev en typisk periodare och lyckades kanske med viss ångest innan passen ta mig till gymmet två, ibland tre gånger i veckan. Självklart kändes det härligt efteråt, det gör det alltid men jag minns den där känslan jag ofta hade då, ångesten av att "jag borde gå" som sedan lättade när jag bestämmde "jag börjar på måndag"...

Dagarna gick och på mornarna vaknade jag allt oftare upp med kraftig smärta i mina tår. Ibland gick det bra, ibland var det svårt att gå.
Jag gissade att det var ett resultat av veckans löpning eller bara dåliga skor...
Det visade sig att smärtan berodde på ärftlig artros.
Att vara 22 år och helt plötsligt få diagnosen kraftig artros var till en början ganska knäckande. 
Värken och förslitningen satte sig även i händer och fingrar. Jag förstod att träningspassen behövde förändras så jag började smått att testa på maskinerna på gymmet. Då hade jag ingen aning om hur man styrketränade med verken redskap eller maskiner.  

Även om det var minst sagt förvirrande och aningen skrämmande att träna på ett nytt sätt som jag egentligen inte visste något om.
Jag började efterhand lägga märke till hur kroppen formades sakta med säkert. Det gav mig blodad tand att lära mig mer och träna på gymmet ännu mer för att fortsätta forma min kropp.
Bl.a. studerade jag klipp på youtube och Instagram hur olika övningar kunde utföras. Efter en tid hade jag blivit kär i denna träningsform och som en bonus började smärtan i tår och fingrar att avta.

Efter en tids träning som glad amatör på gymmet satt jag i soffan och tittade på klipp från olika fitnesstävlingar som lagts upp på youtube. Jag drömde mig bort hur känslan skulle vara att få stå där själv på scenen, antagligen väldigt häftigt och läskigt på samma gång. Skulle jag klara att ta mig dit?

Tänk att pusha sig själv till det yttersta, att försöka nå sin fulla potential, att stå där månader från nu med vetskapen att det min kropp klarar idag hade varit en omöjlighet för den innan jag började på denna resan.
Tänk att utmana sig själv, nå sina mål och visa upp resultatet av det jobb, tid och energi man lagt ner på sin kropp genom att utföra en tävling.

Tidigare hade en vän frågat om jag skulle börja tävla, hon visste att jag gillade gymmet och allt vad det innebar, men då viftade jag bort frågan och svarade att jag aldrig skulle klara en sådan grej.
Det var ju det här med artrosen och kunskapen var bristande, jag hade helt enkelt inte vad som krävdes.
Men hon sådde ett frö hos mig...

Min pojkvän satte sig ner bredvid mig och ställde samma fråga som min vän. "Mimmi ska du inte tävla?"
Med en spontan reaktion svarade jag att det var precis vad jag skulle göra och jag skulle bli bra, kanske till och med bäst. Med skräckblandad förtjusning började jag googla om livsstilen och allt därtill.
Där och då, började min resa in i fitnessdjungeln. Eftersom jag inte hade någon erfarenhet av tävlingar eller kontakter inom branschen, fick jag förlita mig på att det skulle lösa sig, vilket det självklart gjorde, som med det mesta här i livet.

Min familj och mina vänner fick höra om mitt nya mål att tävla inom fitness, då berättade min mamma om hennes kollega Marianne som "höll på med sånt där". 

Var det nu det skulle lösa sig?

Ett telefonsamtal, en fika och ett kortare gympass senare var jag på god väg att få en coach som hon berättade så gott om.

Coach Robin upplevde jag som mycket trevlig, kunnig och förtroendegivande. Han lyssnade till min träningsresa, min livssituation och mina mål.  

Jag beslutade mig för att köra all in, jag ville ge allt för att ta mig upp på den där scenen, vi ställde in siktet på Decembercupen och Luciapokalen som mina två debuttävlingar trots att tiden var knapp, endast sju månader...
Nästa steg var att få ett eget tränings och kostupplägg. Det visade sig att coachningen var precis det jag behövde för att komma vidare i min träning och finna ro i att vara på rätt spår.

Min kropp började utvecklas i raketfart och med resultaten så var motivationen ständigt på topp även om det var tufft vissa dagar. 

När väl tävlingarna hade avklarats och de 7 månaderna låg bakom mig så vet jag inte hur jag skall beskriva det mer än att det var en känsloexplosion som jag kommer att minnas tills håren blir grå.
En finalplats och en vinst med högsta poäng!!! Egentligen känns det overkligt att det gått så bra som det gjort och jag är otroligt glad över att jag tog beslutet att göra min dröm till en verklighet.

Under det gångna året har jag lärt mig så mycket om mig själv, mitt psyke och hur min kropp fungerar.
Allt detta blev möjlighet genom den vägledning som min coach, Robin, gett mig, det stödet jag funnit hos min man, teammedlemmarna och min beslutsamhet att lyckas. 

Det är en av de bästa sakerna som jag gjort, att bestämma mig för att göra min dröm verklig, att få utvecklas i min hobby, att nå mina mål.

Min resa har bara börjat och du får gärna följa med på vägen...

Du hittar mig på instagram@mimmidiazz